Här kan du dricka Beaujolais Nouveau 2024
Vad är skillnaden på kultvin och ikonvin? Vi reder ut vad som har definierat begreppen, från Bordeaux 1855 till Robert Parker och sociala medier.
Vad innebär det att något anses vara ikonvin och kult, och vad är egentligen skillnaden? Det finns naturligtvis olika definitioner men den vanligaste skillnaden tycks vara att ikonviner är att anseende som håller för fler personer och över en längre tid, medan kultvin haussas av en mindre grupp under en kortare period.
Några faktorer som ofta definierar ett ikonvin är ett (konstant) högt pris och att det har rönt många (positiva) skriverier. Det görs ofta av en erkänd vinmakare i en liten produktion, från gamla vinstockar och ett bra vingårdsläge. Dessutom bör druvan eller druvorna som användas som en sorts vördnad för växtplatsens förutsättningar och kulturarv. Just priset kan ju nästan bli lite hönan- och äggetvarning, är priset högt för att vinet anses ikoniskt, eller har vinet fått ikonstatus på grund av dess pris?
Ikonviner har ofta en längre historia och deras namns värde överlever inom en vidare sfär över flera generationer, medan kultvin är de som har en kultstatus inom en mindre sfär under en kortare tid. Ett kultvin har dock potential att bli ett ikonvin, om dess status blir vidare inom en större sfär och under en längre tid. Inom hiphopen var det exempelvis länge kult med särskild champagne, men för några år sedan blev det istället är trendigare att rappa om moscatobaserat mousserande. Detta skulle kunna betyda att kommande hiphopgeneration inte kommer att känna igen de champagnehus som tidigare har varit de mest populära champagnehusen inom genren. Det skulle i så fall kunna definiera dem som just kultviner, för om de hade varit ett ikonvin borde de alltså överlever denna trend.
Ikonvin är alltså de viner som anses vara det bästa uttrycket för vinproduktion från en viss region, plats eller till och med hela världen. Av vilka? Det förändras förstås. Några av de mest kända var vinmäklarna i Bordeaux. År 1855 instiftades nämligen en känd klassificering av bordeauxviner. Den legendariska listningen sattes samman av just områdets vinmäklare. Tanken med den officiella klassificeringen var att den skulle verka som ett facit över vinernas storhet och den presenterades på utställningen Exposition Universelle de Paris som skulle hållas senare samma år. Än idag anses de högst rankade vinerna vara ikonviner, även om klassificeringen har ifrågasatts under åren.
Vinkritikern Robert Parker har mer än någon annan kunnat stämpla om vin ska få kallas ikon eller ej. Han anses av många vara vinvärldens mest inflytelserika person. Under 1970-talet började han i sin tidning att poängsätta viner utifrån ett 100-poängssystem. Av många ansågs det som en demokratisering av vinvärlden, eftersom ett helt nytt och okänt vin helt plötsligt kunde jämföras med ett klassiskt och ansett vin på lika villkor. Det var dock tydligt att det var en särskild stil som krävdes för att få belönas med högsta betyg.
Parker gillade vin som tog plats och smakade väldigt MYCKET. Vin med extra allt och utan broms. Mycket frukt, mycket fyllighet, mycket alkohol. Idag pratar många om terroir – vinets ursprung och växtplats. Parker, hans gelikar och deras poängsättning skapade en vinstil som snarare framhävde vinmakningen, genom exempelvis mycket ekfat. Tanken med det demokratiska systemet blev väl lagom upproriskt, med tanke på 100-poängarna ofta kom från just de största vinhusen. Däremot går det inte att överskatta vilket inflytande det här hade på hela vinvärlden, och hur många vinmakare som anpassat sin stil i hopp om höga poäng. Man pratar om ”parkerfierade” viner, vilket många använt som ett skällsord när de menar att den här trenden suddade ut många unika stilar. Den nya trenden vi istället ser nu, med lätta viner som vill skrika terroir och fräschör är naturligtvis en nya generations svar på den tidigare parkergenerationen. En del producenter skryter därför till och med om hur uselt betyg de har fått av Parker, i vissa kretsar är det numera högre status.
Idag lever vi ju i en tid där vi minst sagt spenderar, konsumerar och kommunicerar via sociala medier. Här avgörs i allra högsta grad om något anses vara ikonvin eller kult. Vinkritiker har ofta flyttat från tidningar till bloggar och vidare till sociala medier. Och framför allt kan alla berätta vad de tycker om ett vin på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. På många sätt är det en ny typ av demokratisering. Frågan är dock om det ibland inte blir lika ironiskt som när Parker skulle göra revolution, eftersom det ändå finns ett tydligt rätt och fel gällande status även här.
Generellt kanske sociala medier kan göra kultviner vanligare än ikonviner, då ännu fler viner har chans att vara de mest uppskattade i feeden – om än för en väldigt kort stund. Ikonvinerna lär dock fortsätta dock att ligga stadigt, trots att många säkert avfärdar då de ju inte alltid är rätt i tiden. Inte sällan är ju dryckestrender ett svar och uppror mot föräldragenerationens smak, stil och preferens. Inte minst lär ju många av ikonvinerna även inom sinom bytas ut av de som varit kultviner tillräckligt länge.
